För det första så vill jag ge detta råd till blivande au pairer som läser detta: Om det inte känns till 100% rätt - matcha inte. Vänta på den rätta familjen som känns bra utan minsta lilla tvekan, våga var kräsen.

Är i tråkigheter med min familj, kan man väl säga. Än är det inte rematch, men det har pratats om det - på mitt initiativ. Har pratat med familjen, LCCn, CC Sverige (fick Skypa med Ida på kontoret) samt Program Directorn här i Boston. Alla har fått en heads up om vad som pågår här hemma.

I torsdags var jag ledig och spenderade dagen med att göra så lite som möjligt. Satt i sängen och kollade på film och skypade precis hela dagen med diverse vänner och familjemedlemmar för att prata av mig kring hur jag känner. På kvällen blev det middag med Riikka (finskan) på - ta da! - McD.

Idag har jag jobbat 10.30-19.45, vilket känns nu i kroppen kan jag säga... Efter jobbet gick jag och Riikka på bio och såg What's your number, som faktiskt överträffade mina förväntningar! Ja, den var jätteförutsägbar såklart (det är en amerikansk romantisk komedi, vad trodde du?!) men rolig.

På väg hem hände dagens mest spännande grej; jag kör precis iväg från ett rödljus som slått om och accelererar kanske lite väl häftigt, bara för att det är kul att köra automat. Jag körde dock inte för fort, vill jag påpeka. Men vad händer? Jo, jag ser blinkade röda och blå ljus i backspegeln. Fuck. Det vart bara att stanna. "Licence and registration, please" och en ficklampa i ansiktet. Bilder ur Cops flög igenom huvudet och adrenalinet pumpade genom kroppen. Som tur var så visade det sig att han bara stannat mig därför att jag glömt att sätta på ljusen på bilen. Phew. Jag slapp undan med blotta förskräckelsen när jag sa att jag bara varit här i tre veckor... Ibland är det bra att vara rookie.