Det här med au pairandet är verkligen två saker som i sig är motsägelser; För det första är det ett lotteri, För det andra är det vad man gör det till. Jag ska utveckla.

Det är ett jäkla lotteri när det gäller vilka verktyg man får att arbeta med. Om man tänker efter, det är en telefonintervju och kanske på sin höjd nåt skypesamtal som avgör vilken familj man matchar med. Man snackar om magkänsla osv. - och tro mig, jag gick starkt på magkänslan - men man har inte en jävla aning om vad det är för människor man ska BO ihop med under ett år. Man SKA lita på sin magkänsla, men det är ingen garanti för att det blir bra i alla fall.
Att vara au pair är orättvist på många sätt, för även om vi alla åker hit med samma regler i handboken så är det så olika hur det blir. Man får lika mycket betalt oavsett om man har 5 ungar eller 1, oavsett om man jobbar 20 timmar i veckan eller 45, oavsett om man kommer överens med sina värdföräldrar eller inte, oavsett om man har en bra LCC eller inte. Alla kan hamna i rematch, men återigen är det ett lotteri - Riikka jämförde det med rysk roulette - hur det slutar. Man kan få en snabb, smärtfri rematch och hamna i världens bästa familj, man kan få världens tuffaste två veckor och bli hemskickad. Allt beror på hur ens LCC och program director är, och det är - återigen - en fråga om lotteri. Jag personligen känner att jag haft så tur gällande min rematch. Jag fick en ny familj, och det gick så snabbt. Jag är lyckligt lottad, och har vett att vara tacksam över att ha fått en andra chans.

Utöver detta är det verkligen vad man gör det till. Man får ett år, man får sitt schema och sin lön. Utöver det är det upp till en själv att se till så att det blir ett bra år. Man får tänja på sin comfort zone, man måste det. Såhär går det till att träffa vänner här: Du ser någon i din egen ålder - oftast en tjej - med en accent. Du går fram och frågar om hon är au pair. Klart. Skulle man göra det hemma? Knappast. Det är en utav sakerna jag älskar så mycket med att vara här, jag MÅSTE alltid våga. Sånt jag aaaaldrig skulle ens fundera över hemma måste jag helt enkelt tvinga mig själv till att våga här, för annars kommer mitt år inte bli som jag hoppats på. Så är det för alla, sen är det olika om man tar chansen när den visar sig eller inte. Alla ni som sitter hemma och funderar över att åka, ni har chansen! Ta den! Våga!

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt. Men nu har jag sagt det i alla fall...