Jag kom att tänka på detta när jag satt och författade ett mail förut. Hur jäkla stolt jag borde vara över mig själv och hur lite cred jag ger mig själv!

Det är lätt att känna sig ganska värdelös när man är i rematch, det känns som om ingen vill ha en. Men så slogs jag idag av hur jävla stark jag är egentligen som trots att jag inte direkt haft en smooth start här fortfarande vägrar ge upp! Jag sitter varenda dag, fortfarande, och jobbar eftersom jag inget hellre vill än att få stanna. Jag ger inte upp, jag åker inte hem och gråter, jag kämpar vidare! Jag vägrar låta mig bli nedslagen av att allt inte blir serverat på silverfat!

Samtidigt inser jag hur mycket bara det visar att jag vuxit så det knakat sedan jag kommit hit. Hemma är jag bäst på att ge upp. Jag har noll tålamod, och så fort saker inte går som jag vill så kastar jag in handuken, tycker synd om mig själv och går och deppar. Sverige-Alice är kass på att våga säga "Fuck you" när livet ger en citroner, men USA-Alice säger "tack så mycket" och gör den sötaste jäkla lemonaden man kan hitta...!

Ville bara skriva detta lilla hyllningstal till mig själv därför att jag helt ärligt kan. Personlig utveckling så det stänker om det, efter inte ens 3 månader! Det ni.