Så är jag hos Olivia! Bara så att ni vet, liksom, varför det inte lär uppdateras lika flitigt som vanligt.

Vill också säga att jag blir så glad för varenda liten kommentar som trillar in <3

Jag kom att tänka på detta när jag satt och författade ett mail förut. Hur jäkla stolt jag borde vara över mig själv och hur lite cred jag ger mig själv!

Det är lätt att känna sig ganska värdelös när man är i rematch, det känns som om ingen vill ha en. Men så slogs jag idag av hur jävla stark jag är egentligen som trots att jag inte direkt haft en smooth start här fortfarande vägrar ge upp! Jag sitter varenda dag, fortfarande, och jobbar eftersom jag inget hellre vill än att få stanna. Jag ger inte upp, jag åker inte hem och gråter, jag kämpar vidare! Jag vägrar låta mig bli nedslagen av att allt inte blir serverat på silverfat!

Samtidigt inser jag hur mycket bara det visar att jag vuxit så det knakat sedan jag kommit hit. Hemma är jag bäst på att ge upp. Jag har noll tålamod, och så fort saker inte går som jag vill så kastar jag in handuken, tycker synd om mig själv och går och deppar. Sverige-Alice är kass på att våga säga "Fuck you" när livet ger en citroner, men USA-Alice säger "tack så mycket" och gör den sötaste jäkla lemonaden man kan hitta...!

Ville bara skriva detta lilla hyllningstal till mig själv därför att jag helt ärligt kan. Personlig utveckling så det stänker om det, efter inte ens 3 månader! Det ni.

De flesta bilderna är från förra tripen, för jag hade knappt uppe kameran denna gången...? Men det behöver jag ju inte berätta för er!

Tja, spontan och inte spontan. Det blir Atlantic City. Igen.

Mest för att jag vill komma ur huset, tänka på annat, och för att vi hade non-refundable bokning på hotellet. (Vi gjorde ju ett misstag och bokade fel helg ifrån början).

Tanken var ju egentligen football game, Yale - Harvard. Men det blev inget med det. Det blev änna fel med biljetter där med. Vad händer med bokningar här...?

Så... Nu vet ni!

Det händer saker men jag orkante skriva just nu... Inget intressant än i alla fall.

Jag tackade Nej.

Största anledningen för mig var magkänslan. Konkret anledning jag kom på drog starkast var att detta är ett ensambarn, vilket sätter stoooor press på att förhållandet verkligen måste fungera.

Så nu är jag back på ruta 1!

Herregosh, jag har ju glömt detta helt!


Hej Fredrika!
Jättekul att du kommer hit snart, lycka till med alla förberedelser!! :)
Jag bor just nu hos min LCC i Newtown CT och är ju i rematch, så vem vet var jag hamnar?

Hästdelen ja, det är vääääldigt olika här. Här i CT finns det superfina, lyxiga stall där de ger lektioner. Dock får man betala ca 60 dollar/timme (!). Jag började ju rida litegrann, det var genom en annons jag hittade på en utav alla "hastnet.se" liknande sidor här.
Man kan ha en half-lease på en häst här, dvs ungefär som medryttare i sverige. De annonserna finns på annonssidor (om du är intresserad kan jag länka). Detta varierar mycket i pris, en del vill ha flera hundra dollar i månaden, andra vill bara ha hjälp - precis som i Sverige.

Fråga på om det är nåt som är oklart eller om någon är nyfiken på något annat :)

Usch. Vad. Jag. Hatar. Rematch.

Har skypat med värdmamman i familjen i Wilton som jag är matchad med. Hon verkar JÄTTEtrevlig. Verkligen. Och fortfarande kan jag inte bli av med känslan av att... tja, vad? Är det bara att jag inte kommer lita på NÅGON familj nu efter det jag var med om? Eller ska jag lita på magkänslan?
Jag vet inte riktigt ens VAD jag har att klaga på... ingenting, egentligen. På pappret är allt bra. Men jag har ändå nån... skum känsla? Men hon är så trevlig...!
Åhhhhhhhhhhhhhhh...!

Än.

...att ingen hör av sig...

Två par skor överföll mig och tjatade hål i huvudet om att få följa med mig hem från Atlantic City. Och jag är ju inte den som är den.

En vecka som inte lär bli lik någon annan har just börjat.

Vaknade i min LCCs hus, funderade lite på var jag var först...? Kom ihåg exitmötet igår, hur min komplett galna exvärdmamma gjorde mig oerhört lättad genom att säga att de hade tillfälligt anställt någon för den kommande veckan, så jag var fri att gå. THANK GOD.
Den gånga veckan har varit ett jävla kaos av påhopp, påhopp, påhopp ifrån den såkallade mamman. Nu är jag ÄNTLIGEN i Rematch igen... Trodde aldrig det kunde kännas skönt...?
Jag har fått höra av organisationen på flera håll att, Alice detta är inte ditt fel. Du ska inte känna att du förtjänat det här, för ingen förtjänar att bli behandlad som hon behandlar dig.
Vi får väl se om familjen får stanna i programmet.

Nu ska jag i alla fall upp på hästen igen och försöka hitta en ny familj. Helst en hyfsat nära. Drömområdet är mellan Greenwich i väst och Fairfield i Öst. Den som lever får se!

Alltså... Jag vet inte hur intressant det här är? Men om ni vill så varsågoda, här är från när jag, Sara, Tone, Emma och Johanna var på footballgame häromveckan.
Om ni inte vill höra mig dra ett skämt om katoliker så stäng av ljudet. Övriga: Njut!

Bättre sent än aldrig eller?

För idag fyller lilla pärlan 3 år! Stolt faster vinkar ifrån andra sidan pölen och kan inte vara med...

PUSS!

...man blev lovad i måndags att få sluta klockan 18 eftersom man ska åka iväg men nu när man frågar var och när barnen ska släppas av så får man helt plötsligt attityden att det är väl ens eget problem...

I morgon kväll drar jag, Astrid, Carmen och Tove till... (trumvirvel, tack)...: Atlantic City!!!

Ska bli göttans skönt att komma iväg lite.