Hej! Jag vill egentligen ingenting. Skriver mer för att jag känner för att skriva än för att jag egentligen har någonting intressant att säga...

Ingen ny matchning i alla fall, så nu händer ingenting förrän tidigast tisdag morgon. Jag vill verkligen iväg i September! Hoppas, hoppas, hoppas att det blir så. Har dock förstått att det är vanligare att man inte kommer iväg då man tänkt än att man gör det.

Jobbar för övrigt heltid i stall för tillfället. Det är ett tungt och fysiskt utmanande jobb och tyvärr dessutom lite enformigt. Känslan av att "det här är vad som väntar i höst om jag inte kommer iväg" är nog en tungt vägande orsak till att jag verkligen vill att det händer någonting med matchningen nu.
 Jag har ju förvisso lite B-planer; har sökt till strökurser på Göteborgs universitet och har dessutom lite strötimmar här och där på mina båda sommarjobb under hösten om jag vill, men jag känner inte för't. Jag vill inte gå omkring med känslan av att vänta på att livet ska börja, för det har jag gjort under hela gymnasiet.

Usch vad nedstämd jag låter, insåg jag! Jag är egentligen glad; glad över att vara klar med skolan, och glad över att vara en liten bit på väg emot det här äventyret :) Men jag är otålig! Vill ju börja nuuuuuu!

Egentligen inte så värst mycket att rapportera; familj 5 har inte hört av sig, men jag har inte förlorat hoppet riktigt än. Matchningen är kvar på min sida, och nu på morgonen ringe jag CC Stockholm och sa att jag gärna vill prata med familjen. Ha, blev förövrigt väldigt förvånad när jag ringde upp och en manlig röst svarade i telefonen...? Jag som trodde att det bara var tjejer på CC, jag blev så förvånad och tänkte först att jag ringt fel så jag höll på att tappa tråden helt...

Vet inte om någon minns min telefonfobi...? Kan meddela att med matchningsprocess och dessutom vid sidan av au pairandet ett nytt sommarvikariat med ett schema som inte stämmer, så har den rädslan redan börjat blekna ordentligt...

Well, nu får jag väl återgå till mitt väntande.

Känner mig väldigt frustrerad just nu. Innan midsommar hade jag världens flyt, nu: dött! Ingenting, nada, nothing efter helgen. Detta känns helt plötsligt värre en den långa tiden som gick innan jag fick min första matchning. Det känns lite som att "jaha, var det den chansen jag fick...?"

Jag är liksom så inställd på att jag ska iväg, jag ska åka i slutet på September, jag ska till USA, jag ska flytta hemifrån, jag ska förbereda mig på att vara borta i ett år. Men trots min beslutsamhet så känns det fortfarande så osäkert. Folk frågar mig vart jag ska och jag tvingas svara att jag inte vet. Det är så svårt att känna att det verkligen händer när det fortfarande återstår ett så stort frågetecken...

Åååååhh... Jag vill bara vara på väg...!

Hoppas ni haft en trevlig midsommar, det har jag. Lugn, men bra.

Ingen ny matchning, men jag tror inte matchningsteamet jobbar under helgen, va? Har aldrig fått en matchning under någon helg, i alla fall. Hoppas på måndag/tisdag :)

För det första: Scarsdale-mamman mailade imorse! Jag svarade nu för ett par minuter sedan att jag gärna vill prata med dem, och att om hon skulle råka se mailet nu så får hon gärna ringa direkt. Inte för att chansen är så stor att hon gör det, men lite nervös är jag i alla fall. Annars hoppas jag hon ringer imorgon eller på torsdag. Vi får väl se. Mina förhoppningar är inte så höga, jag tror inte att detta är Familjen med stort F -  men man vet aldrig förrän man prövat.

Annars börjar jag verkligen längta efter själva jobbet, själva arbetsdelen av att vara au pair. Har börjat mitt sommarvikariat på ett äldreboende, och även om det är skillnad på gamla och barn så inser jag hur mycket jag verkligen trivs med att arbeta med omvårdnad. När jag var yngre tyckte jag att både barn och gamla människor var ganska läskiga, men ju mer jag växer in i rollen som "vårdare" desto mer trivs jag. Go känsla, såhär på tisdagskvällen.


Scarsdale.

Collegetiden är för mig - som jag skrivit om här - en viktig del för mig. Jag är helt övertygad om att collegetimmarna verkligen blir vad man gör dem till. Man kan göra som många gör och ta en au pair kurs, weekend kurs eller liknande bara för att "bli av med" timmarna, men man kan också se det som ett unikt tillfälle att utforska ytterligare en del i kulturen. Det sistnämnda är jag fast besluten att göra.

Utbildning är viktigt för mig, och jag är väldigt sugen på att plugga någon lite seriösare kurs; dels för min egen skull, därför att jag vill, men också av den enkla anledningen att det helt enkelt ser snyggare ut på CVt. Av båda dessa anledningar (samt det faktum att det vore en otrolig upplevelse) är jag också väldigt sugen på att plugga på något utav de lite "finare" skolorna (collegen? Collegesarna...? Coll...?). Vi snackar Harvard, Brown, Yale eller allra helst Stanford.



Jag funderar dock över hur man blir mottagen som au pair på dessa skolor? Ses man som "mindre värdig" sin plats och får känna effekterna av det? Eller blir man behandlad som vilken student som helst av lärare och elever?
Jag mailade snälla Maria som lovat att svara på mina frågor eftersom hon pluggar på motsvarande skola i New Orleans. Hon bekräftade en utav mina värsta farhågor kring detta: det är väldigt dyrt. Dock verkar hon inte känna av någon särbehandling i negativ bemärkelse, vilket ju känns bra.

Hm.

Senaste tiden har hänt en del - men jag har inte hunnit/kunnat skriva ordentligt förrän nu. Så här kommer några inlägg på en gång istället.

Kort summering av sista tiden:
Bal. Student. Fest. Trött. Högeraxeln ur led i fredags (en vecka sedan). Inte kunnat använda höger hand. Ingen vidare kontakt med Maryland. Ny match i onsdags. Berättar mer i separat inlägg.