Gissa vilken drygt nittonårig brud ifrån Göteborg som drog på sig jeansen och satte sig i sadeln igen?! Lycklig tjej!

En fråga som jag fick väldigt ofta innan jag åkte var följande: ”Hur vågar du?!”

Svaret är ganska enkelt: Det gjorde jag inte!

Låt mig utveckla; Att flytta till ett nytt land, utan någon man känner, utan sin familj, en ny kultur, ett nytt språk... Ärligt talat: Det är skitläskigt.

Grejen med livet är att det blir vad man gör det till. Antingen är man rädd för att ge sig ut i det okända – tro mig, det är jag – men man väljer att inte låta det stoppa en, eller så rullar man på i samma gamla hjulspår dag ut och dag in.

Det är ditt eget val, men om man inget provar får man inget uppleva!

Kom ihåg att jag inte haft det helt lätt under min tid här, jag gick till exempel igenom rematch. Men jag vill ändå säga att detta är det bästa jag gjort.

Och förmodligen är det något utav det bästa du kan göra också. Något jag brukade säga och tänka inför avresan var att det kan inte gå mer än åt helvete. Blir det så – att man måste åka hem till exempel – så är det inte mer med det. Du har lagt ut en del pengar, ja, men du är 1000 erfarenheter rikare och du har garanterat vuxit som människa!


Om du vågar hamnar du kanske i Central Park en vacker dag...

Okej, så jag har länge gottat mig åt att jag har haft så göttig höst här med solsken och varmt även när Sverigebor har haft regn och kallt. Idag har jag fått räkningen för det kan jag säga – det har regnat hela dagen. Som körsbäret på gräddbakelsen så haglade det lite nu på kvällen. Liksom bara för att understryka nederbörden.

Anyhow, det gjorde inte så värst mycket ändå för jag och Alisa åkte till Danbury mall. Danbury mall är ett RIKTIGT mall. Alltså ett sånt därnt stort köpcenter som man kan gå vilse i och där det finns en stor foodcourt. Såna som inte finns hemma.

Det blev minilite shopping för min del dock. Försöker spara inför nåt spännande som jag inte tänker berätta om riktigt än. Jag har inte visat något av det jag shoppat, jag undrar om det ens är någon som är intresserad...? Lämna en liten kommentar i så fall så kan jag bättra mig där.

Det bästa med Danbury mall är...: Cheesecake Factory. Maj godd, vad gott! Alisa och jag shoppade med oss varsinn och sedan satt vi hemma hos henne och smaskade.

Ja, Lillördag – eller nåt! Igår, visserligen, men bättre sent än aldrig antar jag.

 Åkte till Sara på förmiddagen. Sara bor i Darien, jag bor i Redding. Min GPS sa 39 minuter. ”Det ska vi allt bli två om!” Tänkte jag och vägrade låta min GPS ha rätt – jag vill inte ha så många bensinkronor till Sara...

45 minuter tog det att köra. Såe... Ganska så inte lyckad fight för min del

 Vi var några stycken – Sara, Alisa, Jag, Rickard och Dani - som skulle titta på avsnittet av Jerry Springer där Sara & co. Var med i publiken. Det gick inte heller så bra, för det visade sig att det var fel avsnitt som var på TV. Det slutade med att vi diskuterade huruvida problemen i showen är skådisar som visar eller riktiga människor, huruvida det måhända var luften som gör att vi alla är lite trötta, huruvida Star Wars eller Sagan om ringen är bäst... Och så vidare.

Sen åkte vi och köpte med oss lunch hem och satte oss för att kolla på hitta Nemo.

 Sen åkte jag hem och jobbade hela kvällen. Hade ett litet snack med mina värdföräldrar också, vilket kändes bra.

Tjoho!

Det blir inget Chicago, inte i höst i alla fall... Men glad är jag ändå, berättar nog lite senare varför! När det är klappat och klart till 100% =)

Förövrigt gjorde jag nyss något som kan vara ekonomiskt jättedumt. Men - jag får lov till det. Det har jag liksom lovat mig själv: detta året FÅR jag vara totalt impulsiv och korkad, sålänge det inte går ut över jobbet.

Nu ska jag till Sara en sväng.
Tjing!

Tjabba tjena hallå.

Men hur är läget då? Jo, rätt bra för att vara tisdag!
Skulle åkt till Danbury mall idag med Alisa egentligen, men det blev uppskjutet till torsdag så tisdag blev laundryday istället.
Tvätta. Är. Så. Tråkigt. Men är det någonting man måste vara beredd på när man åker som au pair så är det följande: Alla dagar kommer inte vara en parad av fun & excitement. En del dagar är slappardagar där man har på sig det enda man inte använder i garderoben för att man tvättar allt annat, och man sitter vid fejjan halva dagen - precis som hemma.

Annars har jag lite spännande grejer på gång, men det tänker jag hålla lite på än så länge. Okej, inte sååå spännande kanske, men för mig är det görspännande!

Ikväll ska jag på Starbucksdejt med Astrid. Vi ska snacka Chicago!

Fredagkvällen ägnades med Riikka, Sina, Astrid och Carmen på Las Vetas i Fairfield. 2 Svenskor, 2 Tyskor och 1 Finska. Blev en mysig innesittarkväll med varm choklad och snack. Åkte hem till Riikka vid 23 och sov hos henne.

På lördagen bar det upp för att göra amerikanska pancakes till frulle (min nya specialitet), och en snabbdusch för att sedan sätta oss i bilen och plocka upp tre förväntansfulla svenskor på Westport Station; nu skulle det bära av till New Haven och Y A L E!
Sara, Alisa, Astrid, Riikka och jag knödde ihop oss i min bil och så bar det ut på I-95 norrut. Vi trodde det skulle ta uppemot en timme att ta sig, men det tog till vår glädje runt 35 minuter! Helt okej avstånd, tyckte vi. Bilresan gick bra, trots att det var jag som körde...
I New Haven fick vi krångla runt en stund innan vi hittade var själva skolan faktiskt var, vilket visade sig vara lite mission impossible eftersom New Haven mer eller mindre består av Yales campus. Tillslut hittade vi i alla fall ett parkeringshus (som kostade 8 jävla dollar. Morr.) och därifrån ramlade vi mer eller mindre in på campus, och ännu bättre: vi ramlade in i början på en gratis, guidad tur! Yeay! Det var en trevlig tjej som var andraårselev som tog oss runt och berättade lite roliga grejer om skolan, de olika byggnaderna och livet på campus. Jag kan ju säga att jag blev hyfsat taggad på att plugga där sen...

Turen varade kanske en och en halv timme, när den var slut var vi ganska trötta och hungriga. En tur till giftshopen hann vi dock med =)

Sedan, som grädde på moset, så ligger - håll i er - IKEA i New Haven!! Gissa vilka glada brudar som hoppade in där för lite kötbullar och potatismos på hemvägen...
Köpte även på oss en hög med svensk mat. Jag shoppade gräddsås, pepparkakor, Ahlgrens bilar och choklad. Ganska mycket choklad.

Efter detta bar det av hemåt igen, för Alisa skulle börja jobba vid 19 och vi andra var rätt trötta. Släppte av Riikka hemma hos henne och Alisa vid tågstationen. Sedan åkte jag och Sara och Astrid först hela långa vägen hem till mig för att hämta lite grejer, sen hem till Sara där vi träffade en annan svenska -Johanna - och sedan vart det att vi sprang ett maraton där mitt i natta.
Med maraton menar jag Twilight maraton som var slut halv 4 på morgonen. Och med sprang menar jag att vi tryckte i oss varsitt (litet) paket med Ben & Jerry's...









Bildbomb!

1. Det är svårt att köra bil i USA.
Falskt. Det är faktiskt sketaenkelt. Det är dubbelskyltat (dvs både en "one way" skylt och en "no left turn" skylt) bara så man säkert ska fatta, liksom.
2. Det är stoppskylar överallt.
Sant. Ö V E R A L L T. Var 50:e meter eller så.
3. Folk kör som idioter.
Sant. No comments.
4. Man får svänga höger vid rött ljus.
Sant. Jobbigt att komma in i (och JOBBIGT att missa för man blir rejält tutad på), men ännu värre kommer det bli att vänja sig av med igen...
5. Motorvägarna är jättestora.
Sant och falskt. Finns de gigantiska 8 filiga, men även små tvåfiliga. Merrit Parkway som går här hos mig är en liten tvåfilig svennelagom motorväg, medans I-95 som går mellan NY och New Haven och som passerar Westport bl.a. är en lite större (tror den har 4 filer som mest).
6. Alla kör jättefort.
Sant. Eller ingen kör enligt hastighetsbegränsningarna i alla fall. Hastighetsgränserna, som förövrigt är rätt mesiga, har jag som högst sett 55 hittills vilket är ungefär 100 km/h. Sen att ingen kör långsammare än 65 är en annan sak. Poliserna är rätt chill med det för det mesta. Gud förbjude dock att du glömmer lysena...

...som jag hittade på en onsdagmorgon var att köra igång inbrottslarmet här i huset.

Jag var först ner i köket för första gången sedan jag kom hit och gick för att släppa ut hundarna. När jag öppnade dörren sätter inbrottlslarmet igång och hela huset börjar tjuta. Larmcentralen ringer och ber om vårt lösenord, tack? Jag kunde som tur var det.

Så att... det var en kul start på dagen.

Mindre exciting helg som ändå slutade ganska okej!

Lördagen var jag hemma och gjorde absolut INGENTING. Inte ett enda piss. Låg i sängen å kollade på tv, facebookade och sådär. Tog inte ens tag i att duscha... Tanken var att jag skulle ägna tiden med min värdfamilj denna helgen, eftersom jag åkte bort förra helgen. Men tji fick jag, för de var inte hemma...
Skypade Sara vid 15 tiden och vi bestämde oss för att ses i Norwalk så det gjorde vi. Hon, jag och Emma som också bor i Darien gick till American Apparel som finns i Norwalk, tröttnade, åkte till Stamford Mall istället, shoppade lite fast vi inte skulle, åt, åkte hem till Emma å kollade på Friday Night Lights, jag sov hos Emma.

På söndagen åkte vi till Stamford Harvest Festival, vilket blev mysigt. Jag fick klappa på lite pållar också, vilket först lindrade och sedan eldade på hästlängtan... :( Gick runt å hälsade på djuren, kollade på halloweenparad, kollade på pumpor, åt sockervadd... Lite så. Kändes väldigt amerikanskt och var mysigt.
Sedan åkte vi tillbaka till Darien och åt glass: MUMS. Gött när man fortfarande kan sitta ute och käka glass i oktober!

Sedan åkte jag hem och tänkte leka lite med värdfamiljen på söndageftermiddagen istället, men tji fick jag igen för värdpappan satt och jobbade och var inte så värst intresserad av mig och värdmamman och ungarna låg i hennes säng och kollade på TV och där kände jag inte för att lägga mig emellan dem liksom.
En grej gjorde mig lite irriterad; jag kommer hem och möts av "Nämen hej, vi var olroliga för dig! Visste inte att du skulle stanna ute igårkväll". "Men jag skickade ett sms till värdmamma?" "Jaha... Ja, skicka till mig nästa gång istället." Okej, för det första: hur skulle jag kunna veta det? Och för det andra: Om ni var oroliga, varför ringde ni inte...?

Tjaa, då har det gått en vecka i nya familjen då. Vad kan jag säga? Helt klart mycket bättre första vecka än första första veckan, även om ingenting såklart går helt utan problem. Hittills har de varit väldigt små dock, och inget jag känt varit nån dealbreaker. En sak som jag tycker är lite jobbig hittills är att jag ser värdpäronen väldigt lite. Vi springer på varandra nån minut här och där, men that's about it.

Anyhow, I går åkte jag till Westport över dagen för att hänga lite med Riikka och en Australiensisk tjej, Elle. Hon var väldigt trevlig, men verkar ha en lite knäpp värdfamilj, så jag känner med henne. Lyckades med en bedrift också: Tankade för första gången! Det ni! Körde ungarna till dansen ikvällen, och sedan låg jag i badet och läste tills ögonen ramlade ihop. Min nya favoritsyssla :)

Idag har jag inga storslagna planer, jobbar lite dumma tider så jag hinner inte åka iväg någonstans. Gör inte så mycket dock, ska ta en slappdag och läsa ut min bok tror jag. Kl 1 ska jag hämta 50% av ungarna och köra till tandläkaren, tror jag. Nånstans skulle jag köra i alla fall.

Känner lite att jag fortfarande inte fått nån riktig genomgång med föräldrarna, vilket är lite jobbigt. Jag vet liksom inga regler eller curfews eller så... Men jag och värdmamman sa att vi ska sitta ner på Lördag förmiddag och prata. Jag hoppas att jag känner att jag har bättre koll efter det.

Inga stora planer inför helgen heller... Det känns lite tomt, för det är nog första helgen sedan jag kom hit som är blank i kalendern. Har lite lösa planer på att hänga med en svensk tjej jag träffat en gång, Caroline, på söndag men annars inga alls. Det gör att jag har lite "vad gör jag egentligen med min tid här-ångest" vilket jag haft ett par dagar, men så försöker jag tänka att jag måste lugna ner mig! Jag har ju inte ens varit här en och en halv månad än, jag hinner.

Jag saknar hästarna så att det gör ont i mig!! Speciellt när jag tittar på det här:

Bonjour!

Här är det snabba puckar, vill jag lova!

Igår eftermiddag hade vi exitmöte här i huset och på kvällen fick jag en matchning. Började skratta när jag läste "Närmasta stad: Westport". Mamma, pappa, tvillingar (en pojke, en flicka) på 13½ + 2 hundar.
De ringde mig på kvällen och vi pratade i en halvtimme eller så. De beskrev jobbet, som i princip inte är något jobb alls...? Göra frukost till dem, skicka iväg dem till skolan kl 8.30. De kommer hem ca 16.00. Laga middag, tvätta kläder, hålla rummen snygga, köra dem till aktiviteter. Pappan sa: Ditt problem kommer vara att hitta saker att sysselsätta dig med.

Åt lunch med dem idag. Jättego mamma, vi kom bra överens OCH grädde på moset, trumvirvel tack: Hon gillar hästar. Uppvuxen med hoppning, som jag! Pappan är en sådan man nog måste lära sig hur han funkar, men han verkar väldigt trevlig också.

Så vi bestämde oss för att matcha. Sådär på en gång. Så jag flyttar senast på Fredag, förhoppningsvis innan dess. Just nu är det inte kul att bo här.

Will keep you posted.

Jaha, där kom det. Nu är jag i rematch. Känns otroligt skönt.

Vill inte skriva så mycket om det här just nu när jag är mitt i det, kanske tar det efteråt när jag fått lite perspektiv.

Pratade med värdfamilj i morse och med LCC under eftermiddagen, vi hade exitmöte på en gång. Pratat med program directorn. Allt klappat och klart; från och med idag har jag 2 veckor på mig att hitta ny värdfamilj, annars är det bye bye america som gäller.

Har dock redan en matchning vilket är positivt! Ironiskt nog bor de bara 20 minuter bort... Jag pratade med dem nu under kvällen på telefon, och jag ska ev. åka och hälsa på dem imorgon kväll efter jobbet och få träffa föräldrarna, barnen och se huset. Och hundarna, de har två hundar också. Barnen är tvillingar på 13 år. Känns positivt! Hoppas de gillar mig tillbaka också.

Morrn!

Helgen vart bra, avslutningen mindre bra.
Vart hos Astrid i Fairfield med Sara och Riikka (svensk, finsk) på Lördagen, sedan bar det av till Stamford mall igår.

Igår kväll när jag kom hem och loggade in på Facebook så fick jag dock en otrevlig överraskning som har med min värdfamilj att göra. Jag kommer eventuellt berätta en sammanfattad historia här, men inte just nu. Men det lutar åt rematch i alla fall, så mycket är ganska klart.

Well, eftersom detta är det som ockuperar min skalle just nu så har jag inte så värst mycket annat att komma med tyvärr.

Jo, ni kan få en bild på min första cheesecake ifrån The Cheesecake factory! Den var inte alls äcklig. Om jag får stanna i landet så kommer det bli fler.

För det första så vill jag ge detta råd till blivande au pairer som läser detta: Om det inte känns till 100% rätt - matcha inte. Vänta på den rätta familjen som känns bra utan minsta lilla tvekan, våga var kräsen.

Är i tråkigheter med min familj, kan man väl säga. Än är det inte rematch, men det har pratats om det - på mitt initiativ. Har pratat med familjen, LCCn, CC Sverige (fick Skypa med Ida på kontoret) samt Program Directorn här i Boston. Alla har fått en heads up om vad som pågår här hemma.

I torsdags var jag ledig och spenderade dagen med att göra så lite som möjligt. Satt i sängen och kollade på film och skypade precis hela dagen med diverse vänner och familjemedlemmar för att prata av mig kring hur jag känner. På kvällen blev det middag med Riikka (finskan) på - ta da! - McD.

Idag har jag jobbat 10.30-19.45, vilket känns nu i kroppen kan jag säga... Efter jobbet gick jag och Riikka på bio och såg What's your number, som faktiskt överträffade mina förväntningar! Ja, den var jätteförutsägbar såklart (det är en amerikansk romantisk komedi, vad trodde du?!) men rolig.

På väg hem hände dagens mest spännande grej; jag kör precis iväg från ett rödljus som slått om och accelererar kanske lite väl häftigt, bara för att det är kul att köra automat. Jag körde dock inte för fort, vill jag påpeka. Men vad händer? Jo, jag ser blinkade röda och blå ljus i backspegeln. Fuck. Det vart bara att stanna. "Licence and registration, please" och en ficklampa i ansiktet. Bilder ur Cops flög igenom huvudet och adrenalinet pumpade genom kroppen. Som tur var så visade det sig att han bara stannat mig därför att jag glömt att sätta på ljusen på bilen. Phew. Jag slapp undan med blotta förskräckelsen när jag sa att jag bara varit här i tre veckor... Ibland är det bra att vara rookie.